2010-12-07 18:34 #0 av: sw-s

Kungliga Majestäts nådiga Förordning om stångjärnssmidet och järnmanufakturen i riket. Given Stockholms slott den 15 juni 1803.

Wi Gustaf Adolf med Guds Nåde Sweriges, göthes och wendes konung Arvinge till Danmark och Norge, Hertig till Schlesvig Holstein Göre veterligt: Att då bland våra förste Regeringsomsorger är att vidtaga sådana anstalter och författningar, att de många naturliga fördelar och näringstillfällen, varmed vårt kära Fädernesland är begåvat må på det mest nyttiga sätt bli brukade och begagnade; och Wi därvid funnit, att Riket icke äger, utom åkerbruket, någon näring av större betydenhet och vidsträcktare följder, än bergshanteringen, eller någon, som stödjer sig på säkrare grunder och är närmare överensstämmande med naturen av landet och folkets allmänna arbetslynne; har wi ansett denna huvudnäring förtjäna Wår synnerliga uppmärksamhet. Då Wi därvid övervägt det större behov av järn, som försvars- och krigsanstalter, byggnadssätt, allmänna hushållningsinrättningar och varjehanda uppfinningar uti mekaniska sammansättningar både inom och utom Europa gjort nödvändigt och efter all sannolikhet snarare till- än avtager; och tillika hos oss i betraktande kommit de fleste svenske järnsorters företräde i godhet framför de utländska och det berömliga bemötande, som rikets kunnige bergsmän med lyckelig framgång blivit använt och troligen än vidare används, icke allenast att giva svenska järnet en ännu större grad av förbättring, utan ock, att med mindre kol och mindre avgång på tackjärn, bereda stångjärn; har wi insett nyttan av en så utsträckt frihet i förutnämnda viktiga näringsgren, som med begagnandet av de anledningar och tillfällen, vilka finnas användbara, förenar bergshanteringens framtida bestånd. I senare avseendet har i varit sorgfällige, att för den angelägna tackjärnsblåsningen i Bergslagen förvara skogstillgångarna därstädes; varemot vårt huvudsakliga ändmål varit, att befrämja användandet av ännu onyttjade tillgångar uti malm och skog utom Bergslagen, samt att uti dessa och förnämligast i rikets norra landskap uppväcka hittils saknad rörelse, sätta folkets arbetsförmåga i verksamhet, uppliva omtanke och idoghet, grundlägga dessa vidsträckta trakters uppodling samt öppna tillfällen för varjehanda nyttiga näringar.

Wi har därjämt haft för avsikt, att uppmuntra järnets förädling, som är av så betydlig vinst för riket, samt att häva och undanröja de hinder och svårigheter, som hittils för järnmanufakturens uppkomst i vägen legat. Den klagan, som av bergsmännen, särdeles de senare åren blivit förd över saknad utkomst i deras hantering, har Wi icke eller lämnat utan uppmärksamhet och därför i denna författning givit sådana föreskrifter, som även lända till bergsmansståndets förmån och bästa.

På dessa allmänna grunder och med fästat avseende icke mindre på rikets omständigheter, statens billiga fördel, bergshanteringens närvarande tillstånd, den del av rikets handel, som därmed underhålles, samt nödvändigheten att förekomma missbruk och underskef till statskassans förlust, än på bergshanteringens framgena bestånd och den ordnings vid makt hållande, som med allmän rätt förenar enskilt säkerhet i åtnjutande av lagligen förvärvade rättigheter, har Wi funnit gott härigenom i nåder stadga och förordna, som följer:

 

1 §

Var och en uti rikets norra orter, nämligen Dalarna, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens Län samt Finland, som efter behörig undersökning, kan, jämte vattufall, vissa förut icke använda tillgångar av järnmalm till blåsning, samt erfoderlig skog, skall erhålla tillstånd att anlägga nya stång- och ämnesjärnsverk, härdar och hamrar, med villkor, att ingen härd privilegieras för mindre, än fyrahundrafemtio skeppunds årligt smide.

 

2 §

Då de omständigheter inträffa och vid behörig undersökning bliva bestyrkt, att lägenhet och skogstillgångar medgiva nya härdars och hamrars anläggande uti de norra orterna, men varken malm för blåsning finnes i samma ort, eller avståndet från havet tillåter, att malm från de i söder belägna gruvor kan för blåsning ditforslas, vill Wi, efter vårt och bergscollegii, samt vederbörandes hörande, i Nåder förordna, huruvida och till vad belopp ett sådant järnbruk må förunnas rättighet, att till smidets verkställande förse sig med odisponerat köpetackjärn, samt ett dylikt verk med detta villkor anlägga.

 

Ägare av i norra orterna redan anlagda stångjärnsbruk, vilka kunna vid behöriga undersökningar visa, att de innehar större malm- och skogstillgångar, än de kunna nyttja vid deras förut lagligen inrättade härdar och hamrar, räknade efter fyrahundrade femtio skeppunds tillverkning för varje härd, må, så vida dessa tillgångar medgiva fyrahundrade femtio skeppunds smide, eller mera, utöver vad å de förre härdarna efter denna beräkning belöper, undfå tillstånd till nya härdars och hamrars anläggande med i akt tagande av vad om årliga smidet för en härd, är såsom grund antagit.

 

Alla ägare av stångjärnsverk utom bergslag, som har egen tackjärnblåsning och egna skogar, ska, utan vidare undersökning erhålla rättighet tillverka och på våg föra så mycket stångjärn, som de vid deras förra verkstäder medhinna att utsmida, dock utan rättighet, att för det således tillåtna högre smide köpa tackjärn, eller kol, till andra bruks eller inrättningars förfång, såvida laga ansvar undvikas vill, samt vid den påföljd, att ej få njuta denna rättighet till Recognitionssmide, utan förut skedd laga undersökning och därefter erhållit tillstånd till visst bestämt ökat smide efter tillgångarnas förhållande.

 

Ägare av stångjärnsverk utom bergslag, som äga rätt antingen till köpetackjärn eller köpekol, till mer eller mindre del, må undfå rättighet till Recognisionssmide för vad de genom behörig undersökning och efter vederbörandes hörande gitta visa, att de kunna i mån av tillgång på deras förra verkstäder utsmida utan andra bruks eller inrättningars förfång.

 

Wi finne väl i allmänhet betänkligt, att i rikets södra orter meddela privilegier till anläggande av nya stångjärnshärdar och hamrar; Men i händelse någon i dessa orter kan, jämte nödvändig koltillgång och vattufall, visa sådana nya tillgångar av järnmalm,att härd där kan anläggas, vare sig vid redan inrättade verk, eller å nytt ställe; vill vi efter bergskollegi och vederbörandes hörande samt föregången undersökning, pröva, huruvida för denna malmtillgång, nytt smide, till fyrahundrade femtio skeppund å härden räknat, må beviljas, eller ägaren vara skyldig förskaffa sig denna rättighet från andra svagare bruk,som äga ringare skogstillgångar.

 

Ehuru tillökning i smidet för de inom bergslag belägna så väl ståndspersoners, som bergsmans stångjärnsverk i allmänhet icke kan tillåtas; likväl och som en del bergslagsorter, såsom Lerbäck, Hällestad och Vånga, är av den beskaffenhet, att de äga svaga och otillräckliga malmtillgångar för deras blåsning, men kunna ha tillräckliga skogar för smiden; Alltså vill Wi, uppå skeende underdånige ansökningar, efter bergscollegi ochvederbörandes hörande samt föregången behörig underökning, pröva, om icke sådana inom bergslag belägna stångjärnsverk, kunna få tillstånd, att på eget och odisponerade köpetackjärn, vid deras redan inrättade härdar och hamrar utsmida och på våg föra vad de utöver deras förra tillverkning kunna medhinna.

 

För de nya härdar och hamrar, som få anläggas och inrättas, erläggs till oss och kronan dubbel hammarskatt eller två skeppund för varje etthundrade skeppund, utan att någon så kallad frälsefrihet får därå beräknas.

 

För den tillökning i smidet, som vid redan inrättade härdar och hamrar enligt 4§ och 5§ bliver tillåten betalas till oss och kronan uti recognition för varje skeppund ifrån trettiotvå skillingar till och med en riksdaler banco efter de särskilda omständigheter, som kunna förefinnas, och Wi uppå bergscollegi underdåniga anmälan för varje bruk vill närmare fastställa.

 

10§

Frihetsår för nya härdar och hamrar vid redan anlagda verk, eller vid dem, som hädanefter inrättas, kunna icke beviljas, utan bör hammarskatten och bevillningen beräknas ifrån det år, hammaren kommit igång; Men däremot förunnas de masugnar, vilka för nya smiden anläggas, förr vanliga frihetsår, lämpade efter omständigheterna, läget och det mera.

 

11§

De, vilka åstunda tillökning i smide och verkstäder eller tillstånd att anlägga nya järnverk, bör hos oss sig därom i underdånighet anmäla.

 

12§

De nya smiden, som beviljas, må icke flyttas ut ur det bruksdistrikt, där de blivit anlagda.

 

13§

All flyttning av härdar och smiden från bruk utom bergslag till bergslag, förbjudes; men vare såsom hittils tillåten från bergslag till andra orter, även som från en bergslag till en annan.

 

14§

Vid alla tillåtna smidesflyttningar hädanefter, det vare sig från gamla eller nya verk, får något rest- eller undersmide icke medfölja, eller nya ägaren tillkomma, utan skall, i händelse vid det verk, varifrån flyttningen sker, undersmide befinnes, därav en emot det flyttade smidet efter hammarskatten svarande proportionerlig andel alldeles försvinna och avskrivas.

 

15§

Varken för de äldre eller nyare järnverk må något rest- eller undersmide, utom det redan varande rest- eller undersmide, hädanefter annorlunda äga rum och tillgodo njutas, än att bruksägaren inom tre månader efter bruksårets utgång hos bergscollegium anmäler och lagligen styrker, att sådana olycksfall eller tillfälliga händelser utom hans förvållande tillkommit, som hindrat honom, att av det tillåtna smidet efter hammarskatten sig begagna, varefter bergscollegium prövar hindrens beskaffenhet och bevisens giltighet, samt föreskriver om ett således uppkommit undersmide må under loppet av ett och två eller högst tre år återtagas. Skulle olyckan vara så svår, att undersmidet icke kan inom tre år återtagas, bör saken av bergscollegio hos oss i underdånighet anmälas, då Wi vill efter förekommande omständigheter tiden utsätta. Återtages icke undersmidet inom den föreskrivna tiden, komme det sedermera icke under vad förevändning, som helst, att utnyttjas; även som alla nu befintliga rest- och undersmiden inom femtio års förlopp, räknat från det nu påföljande bruksår, bör vara återtagna, samt efter den tiden anses ha alldeles försvunnit.

Lika som vågarna, såväl i Stapelstäderna, som Uppstäderna, där metallvågar är inrättade, bör enligt kungliga förordningen den 10 september 1747 genom bergscollegi försorg erhålla särskilda hammarskattslängder över varje bruks tillåtna smide med stämpel för var hammare, ävenså skola hädanefter genom bemälte collegi föranstaltande vågarna undfå uträkningar på varje stång- och ämnesjärnshammares tillhöriga undersmide, på det att såväl vågarna, som bergsfogden i orten, må kunna kontrollera undersmidets belopp årligen.

 

16§

Alla de bruksägare, vilka undfå tillstånd, att vid deras redan anlagda verkstäder av härdar och hamrar, emot stadgad recognition utsmida och på våg föra det stångjärn, de medhinna, bör, vid varje järnposts avsändande antingen till Stapelstad eller Uppstad, låta medfölja for- eller fraktsedel, som utvisar järnets vikt och stångtal, och vilken i vågen förvaras, varefter bemälte bruksägare inom december månads slut varje år till bergsfogden avlämna räkning över det förflutna bruksårets avsändning och vilken räkning bör specificera varje avsänd järnpost till vikt och stångtal samt datum, då den från bruket avgått, och vart hän den blivit avskickad. Sedermera ska bergsfogden efter förrättad jämförelse av sådana bruksräkningar med vågräkningarna, och sedan det privilegierade hammarskattssmidet, jämte hammarskatts- och bevillningsjärnet blivit avdraget, för det överskjutande smidet till bruksägare utsända debetsedel på den recognitionsavgift, som för översmidet betalas bör, vilken avgift bergsfogden såsom annan uppbörd indriver och redovisar.

 

17§

Manufakturverksägare utom bergslag, som till export försälja järnmanufaktur, ska vara berättigade, att av den stångjärnverksägare utom bergslag, med vilken de därom åsämjas, köpa ämnesjärn, utan avräkning för denne senare på dess hammarskatt, men emot det, att ägaren av stångjärnsbruket för varje sådant till manufakturidkaren försålt skeppund ämnesjärn till oss och kronan erlägger en recognition av tjugofyra skillingar banco; och bör manufakturidkaren på sätt hittils skett, på våg uppgiva och dessutom med bruksägarens bevis styrka av vilken och till vad belopp ämnesjärnet blivit köpt, vid den påföljd, att järnet i annat fall är förbrutit. Dessa bevis komma att tjäna till kontroll emot den räkning på sådant till manufakturidkare försålt järn, som stångjärnsbruksägaren bör, såsom recognitionssmidet föreskrivit är, till bergsfogden ingiva. Med debiterings- och uppbördssättet av denna avgift förhålles lika som angående recognitionssmidesavgiften i 16§ stadgat är. 

 

18§

De manufakturverksägare, vilka i rikets södra landskap ha, jämte vattufall, egna utom bergslag belägna skogstillgångar, ska emot dubbel hammarskatts erläggande få anlägga nya ämneshamrar och erhålla privilegier på ny härd, då de efter behörig undersökning styrka, att dessa tillgångar medge trehundra skeppunds ämnessmidestillverkning, oberäknade den skog, som för järnets förädlande till manufaktur behövs. Skulle dessa manufakturverk icke äga eget tackjärn, bör bergscollegium tillse, att de erhålla företräde till odisponerat köpetackjärn framför stångjärnsverken.

 

19§

Ägare av manufakturverk, vilka manufakturers stångjärn till utskeppning, och antingen redan ha egna ämneshamrar, eller hädanefter kunna vinna rättighet till sådan anläggning, ska tills vidare vara tillåtet, att vid auktionerna på kronans tiondejärn, att vid deras härdar utsmida, änskönt deras ämnessmiden kunna vara grundade på egna blåsningar, dock utan rättighet att med sådant inropat tackjärn handel bedriva.

 

20§

Som avsättningen på svenska järnet huvudsakligen beror på dess godhet och fullkomlighet i tillverkningen; och således av mycken vikt är, att icke vårdslöshet eller felaktighet vid järnets beredning sig insmyger; så skall bergscollegium åligga, att med all omsorg och allvarsamhet vaka över verkställigheten och efterlevnaden av vräkareordningen och vad författningarna härom stadga.

Bergscollegium avger till oss årligen underdånig berättelse, i vad mån smidet under det förflutna bruksåret blivit tillökt, hur mycket järn samma tid på vågarna inkommit och ut ur riket gått, samt på våg såsom inventarium kvarstannat.

Då undersökningar i följe av denna nådiga förordning komma att företagas, bör bergscollegium så föranstalta, att därvid intet uppehåll sig tilldrager, utan att dessa ärenden vara med all laga skyndsamhet och drift hanterande och besörjde. Det alla, som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Wi detta med egen hand underskrivit och med vårt kungliga sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 15 juni 1803.

Gustaf Adolph

L.S.

M. Rosenblad

 

(Denna avskrift är försiktigt moderniserad, för att sökorden ska leda besökare rätt, d v s hit till vår sajt).