Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu Senaste inläggen

0 ÖVRIGT 00.1 BRUKEN I FINLAND 00.2 BRUKEN I SVERIGE 01 Blekinge & Bohuslän 02 Dalarna & Dalsland 03 Gästrikland & Halland 04 Hälsingland & Härjedalen 05 Jämtland & Medelpad 06 Norrbotten & Närke 07 Småland & Södermanland 08 Uppland & Värmland 09 Västerbotten & Västergötland 10 Västmanland & Ångermanland 11 Östergötland 12 BRUKSPATRONER, ÄGARE 13 SMEDER I SVERIGE 14 SÖK SMED & VALLONRÖTTER 14.1 Schager/Skager/Schauger 14.2 Qvarfordt 14.3 Hilpher-Hülpher 14.4 Gropp 14.5 Angerstein 15 ANTAVLOR 16 TYSKAR VID BRUKEN 17 VALLONER VID BRUKEN 18 GRUVOR 20 Hjälp med klurig text 30 Yrken vid bruken 55 HJÄLPMEDEL FÖR SLÄKTFORSKNING 80 OCH VAD ÄR DETTA? 85 BILDER Dagens skratt EFTERLYSNING Klotterplank Sajtstatistik
Övrigt

Lancashireprocess

2009-03-26 00:05 #0 av: CarpetDiem

Lancashireprocessen, äldre härdfärskningsmetod för framställning av smidbart järn (välljärn) genom uppvärmning och färskning av tackjärn på en härd, s.k. härdfärskning. Som bränsle används träkol, som förbränns med förvärmd luft. Järnet erhålls i halvsmält form på härdens botten, tas ut och smids under hammare till ämnen. Dessa bearbetas sedan vidare genom valsning och smidning till färdiga produkter.

Lancashireprocessen,

också benämnt lancashiremetoden och lancashiresmide, härstammar ursprungligen från det engelska grevskapet Lancashire och infördes i Sverige under 1830-talet genom den dåvarande direktören för Jernkontoret; Gustaf Ekman.

Nackdelen är att metoden kräver högre värme än som kan åstadkommas med inhemskt träkol, och import av stenkol gjorde den dyr. Genom Ekmans uppfinning år 1843 av en vällugn som alstrar gas ur trä, och sedan förbränner gasen, blev Lancashiremetoden ekonomiskt möjlig i Sverige och Norge.
Den fick snabbt stor utbredning inom den dåvarande järn- och stålindustrin, men har numera ersatts av olika smältfärskningsmetoder.

Den sista tillverkningen enligt lancashireprocessen skedde i Ramnäs 1964.

Lancashirehärden

Lancashirehärd från 1901.-är konstruerad som en upptill öppen låda sammansatt av tackjärnshällar, vilken är inbyggd i ett ugnsrum som framifrån är åtkomligt för smedens verktyg genom en öppning. I vardera av härdens två sidoväggar finns en vattenkyld forma som förser ugnen med blästerluft. Förbränningsgaserna försvinner över härdens bakvägg, där ett förvärmningsrum för tackjärnet finns, för att därefter passera en slags rörapparat som svarar för blästerns uppvärmning.

Processen

Vid processen använde man tackjärnsplattor som vägde något över 100 kg/st, vilka i ungefär en timme färskades till en färdig smälta i härden. Som bränsle användes som tidigare nämnts träkol. Processen gick till på så sätt att de förvärmda tackjärnsplattorna i samband med nedsmältning lades ihop med träkol så att de befann sig något över formöppningarnas nivå. Mot slutet av smältningsperioden inleddes den s.k. färskbrytningen, då smeden med ett spett förde upp de klumpar av järn och slagg som bildats på härdens botten. Beroende på hur mycket av legeringsämnena i tackjärnet som försvann genom inverkan av slaggens och blästerns syre, hade järnet då fått en ganska degig konsistens.
Smedens arbete vid härden bestod sedan i att få ihop samlad smälta på härdens botten, bestående av järn där de flesta återstående legeringsämnena bortskaffats. Det fanns emellertid fortfarande vid denna punkt i processen kvar en del fint fördelat slagg inuti järnet. Därför fördes den färdiga smältan direkt in under en stor hammare, oftast vatten- eller ångdriven, och hopsmiddes till smältstycken i lämplig storlek och form. Under denna sista del i själva processen bortgick de mesta kvarvarande slaggresterna från järnet. Smältstyckena upphettades därefter på nytt i en separat vällugn innan de kunde valsas ut till färdiga produkter.

Lancashiresmidet i Sverige

Den jämförelsevis låga temperatur som bearbetningen av tackjärnet skedde Lancashirsmedjan i Ramnäsvid enligt lancashireprocessen (till skillnad från götstålsmetoderna) underlättade i hög grad bortskaffandet av kol, kisel och mangan från tackjärnet. Dessutom hade mycket av det dåvarande svenska träkolstackjärnet låga fosfor- och svavelhalter. Det gjorde att lancashireprocessen lämpade sig just särskilt om man ville få fram ett mycket rent järn. Det färdiga lancashirejärnet kunde också vid smidning upphettas till högre temperatur än götjärn, utan att egenskaperna försämrades, varför det kom att lämpa sig utmärkt till bl.a. klensmide. Detta är några av anledningarna till att lancashiresmide kom att finnas kvar så länge parallellt med moderna metoder. När ugnarna i Ramnäs slocknade 1964 var det de sista, inte bara i Sverige, utan i hela världen. Som kuriosa kan nämnas att det 1910 i Sverige tillverkades 150,500 ton lancashiresmält-stycken. 

Vid Karmansbo bruk i Skinnskattebergs kommun finns idag världens enda fungerande lancashiresmedja. Smedjan, som lades ned 1958, restaurerades under 1970- och 80-talen och kan nu åter ses i drift med lancashirehärdar, mumblingshammare, vattenhjul, valsverk, blåsmaskin m.m.

Hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Lancashireprocessen
Bilder från samma sida.

Se även artikel om Vallonsmide

Idag tillverkar Ramnäs bruk bl.a kätting

 

Hälsningar

Thomas
Sajtvärd på Whisky och medarbetare på Järnbruk

Anmäl
2009-03-26 10:28 #1 av: KingZap

Lite intressanta länkar med mer information

Smidestekniker

Lanchiremetoden

 

 

 

Anmäl
2009-03-26 12:02 #2 av: KingZap

 I boken Järnbruksminnen på sidorna 104-109 berättar signaturen C.J Wallqvist om hur det gick till att smida i en Lancashiresmedja. (Det finns flera berättelser från Lancashiresmedjor men jag har inte hunnit läst hela boken så jag vet inte om det finns bättre beskrivningar ännu.)

 

Så här utfördes smidet i en Lancashiresmedja. På backen gick en gammal gubbe och vägde tackjärn. Det lades i små högar, alla lika stora. Av varje hög skulle bli en smälta om 12 pund.

I kolhuset mättes träkol i stora korga, sedan sköts kolet på en kärra till smedjan där det stjälptes genom en öppning i väggen ned i en bassäng, fylld med vatten. Ur denna bassäng, som kallades vaskho, östes kolet i en kärra och sköts fram till härden.

En smältarsmed, som tog kontrakt på en hel härd, skulle arbeta själv och dessutom hålla tre smältardrängar och 2 hjälpbrytare. Den som tog kortakt på en halv härd skulle hålla en smältardräng och en hjälpbrytare. Och den som tog kontrakt på en kvarts härd skulle hålla en halv hjälpbrytare. Smederna skulle hålla sina drängar med mat, tvätt och lön. Det fanns en drängstuga, där drängarna bodde. Att bränna ur kolet ur tackjärn kallades att färska tackjärnet, det blev då smidesjärn. Då den ena smältaren hade sin smälta färdig och uppbruten, lades den på en trehjulig kärra och drogs fram till smälthammaren. Då begynte den andra smältaren att krafsa upp det glödande kolet från den ena forman, tog så en liten skyffel slagg, och lade ned vid forman, så krafsade han upp kolet vid den andra forman och lade dit slagg där också.

Denna slagg var det glödspån eller järnoxid som föll med från smältan omkring hammarstabben.

 

Det berättades en saga om den i bibeln omtalade mekanikern Tubul Kain.

Han gjorde en smälta, järnet förgasades så det blev ingenting. Då kom Hin fram och frågade, fick du bra smälta? - Åjamen, svarade Tubul Kain. - Då sade Hin, Du hade väl bra med dy. Nu gick det bättre och det blev en liten smälta. Då kom Hin och frågade, fick du en bra smälta. - Åjamen svarade Tubul Kain. - Ja sade Hin, du hade väl bra med slagg. Och därmed var gåtan löst.

 

Då smeden lagt dit slaff och jämnat fyren i härden, drog han ner det tackjärn, som han förut lagt upp i gaskanalen, som leder från härden in i gnisterhuset. Där hade järnet blivit rödvarmt. Så skyfflades in mera kol och blåstes på. Nu tog smeden en spade med långt skat och lade in järn till nästa smälta, oppi verket.

Under tiden som smeden nr 2 arbetat vid härden, hade smeden nr 1 tagit hand om sin smälta vid hammaren. Här hade han hjälp av den s.k. röthuggaren. Vattenhjulet till smälthammaren var ett dubbelhjul med två dammbord. Röthuggaren öppnade först ett dammbord, men hammaren gick ej igång, förrän han öppnat även det andra. Nu gällde det för smeden att slå ihop sin smälta. Det fordrades jättekrafter, då smältan skulle resas på ända för att stukas. Sedan höggs smältan sönder under hammaren i bitar, bitarna smiddes fyrkant och lades på vågen och befanns väga 100-110kg. När detta var gjort, var smältaren nr 1 trött och gick opp i labbi och vilade sig en kvart. När smältarna gjort sina 5 smältor, då var skiftet slut, och två andra smältare tillträdde till varje härd. Smältarna voro klädda i hemgjorda träskor, tjocka ullstrumpor som räckte upp till knä, en grov linneskjorta, som räckte 1 dm nedom knäet. Smältardrängar äro riksbekanta som vilda sällar.

Så hade vi räcksmeder. De voro 4 räcksmeder med 2 dammbordsryckare, en hopvällarsmed med 1 dräng, en vällare, en bakvändare och en eldare på vardera skiftet. På den tiden var aldrig annat än tvåskift, så att arbetstiden var 12 timmar per dag, men varje skift var 8 timmar långt. Vällugnen eldades med träpinnar, som ej fick vara längre än 9 tum. Dessa vällugnspinnar voro huggna dels av ribb från sågverket, dels av stök i skogen. Jag minns ej, hur stort ett pinnhus i skogen var, men det betalades med 1,75 att hugga och sätta upp ett pinnhus. Ribb högg jag som barn, det betalades med 50 öre pr läst om 12 tunnor.

 

Då ämnet vällde i ugnen, drog vällaren fram det med en lång krok. Sedan kom en räckare och satte tången på ämnet, om ämnet var tungt, fick det hänga i en telfer, som gick fram till hammaren, var det lättare, då släpade smeden fram ämnet. Tvärräckaren var en mindre mumblinghammare, försedd med s.k. korsstäd d.v.s. ett städ och pän hade en räckare på sidan. Att stå och se på, då den tunga hammaren föll på de mjuka järnet, det var ett skådespel man inte glömmer. Det såg ut som om järnet skulle klippas av för varje slag, men smeden skötte järnstången med en precision, som verkade trolleri. Det fanns smeder som voro så skickliga, att de kunde hålla järnstången bakom ryggen då den smiddes ut. Då stången var tvärräckt, slätades den under träskafthammare med långa smala städ. Men hammaren fick aldrig slå i städ.

När hetan var färdig kom en annan smed med ett nytt ämne och slängde upp på städet. Och så gick det timme efter timme. Att hålla ämnet med tång kallades kolvhetor. Då bortåt halva skiftet gått, lades samma stänger in, och den klump som tången hållit om, välldes och räcktes ut. Detta kallades skaftheta. Smederna sparade en liten klump i var ända på stången för hopvällningen. Sedan stängerna kallnat, klipptes de av under släthammaren, så den ena ändan blev 3/5 och den andra 2/5 delar lång. Sedan tog hopvällaren och hans dräng hand om bitarna och lade in dem på baksidan av vällugnen, vällde ytterändarna, och sprang till hopvällarhammaren och slog ihop dem fint att det ej kunde märkas att det var hopvällt. På detta sätt blev det inga skrotbitar i ändan. Om stängerna voro beställda i viss längd, måste smederna klippa av en del stänger i änden. Dessa korta bitar, som klipptes av, kallades jänkbitar. De packades i trälådor som stämplades med Barends och betalades närapå lika bra som stänger.

 

 

 

Noteringar:

C.J Wallqvist heter efter lite efterforskningar Carl Ivar Wahlqvist född 1880 i Hed, död 1965 i Enköping. Han är född oäkta av Augusta Wilhelmina Flodström och bor tillsammans med sin mamma och mormor (Stina Maria Flodström Wahlqvist) i Flodhammar år 1900. Enligt Carl så var hans mormor född 1822 även om det står 1821 i födelseboken.

 

Källa:

Järnbruksminnen utgiven 1952 av Nordiska Museet och redigerad av Mats Rehnberg.

(Boken bygger på en insamling av minnen från järnbruk som Nordiska Museet och Svenska Metallindustriarbetarförbundet startade med 1949. De fick in bidrag från 215 personer med sammanlagt ca 2745 sidor och 510 fotografier. Endast ett fåtal finns med i boken som är klart att rekommendera för de som är intresserade av järnbrukens historia.)

 

 

 

Anmäl
2009-03-26 12:59 #3 av: CarpetDiem

Intressant!

Jag läste just i "Vallonernas spår" av Bjarne Berg, en ordförklaring till Lancashiresmide:

"Härdfärskningsmetod med ursprung i England"

Men det fanns ingen förklaring till vad Härdfärskning är...

Hälsningar

Thomas
Sajtvärd på Whisky och medarbetare på Järnbruk

Anmäl
2009-03-26 14:15 #4 av: KingZap

Se början på den wikitext du skrev i #0.

genom uppvärmning och färskning av tackjärn på en härd, s.k. härdfärskning

tillsammans med:

Färskning, den process inom järnmetallurgin vid vilken kolhalten i tackjärn/råjärn genom oxidation sänks till de nivåer som gör järnet smidbart. Det tackjärn som kommer direkt från masugnarna innehåller vanligtvis ca 4-5 % kol och kan inte smidas, valsas eller härdas. Genom färskningen sänks kolhalten till under 2%, och blir då smidbart. Tackjärnet/råjärnet färskas till stål genom de s.k. smältfärskningsmetoder. Exempel på sådana är bessemer-, martin- och syrgaskonverterprocesserna. Även vid elektrostålprocesser, där järnråvaran istället huvudsakligen utgörs av skrot, används smältfärskning. Vid torrfärskning, som numera inte används, sker bortoxidationen av kol vid en temperatur där tackjärnet är i fast form. Vid välljärnsmetoderna (som inte heller används) sker färskning av halvsmält järn. Exempel på metoder där detta används är tysksmide, lancashiresmide och vallonsmide.

[Källa: Wikipedia]

Anmäl
2009-03-26 18:38 #5 av: CarpetDiem

Tack du Skäms...

Hur kan jag ha missat detta. Jag tyckte jag kände igen det men trodde att det var något som jag bara hade läst.

Nåja - det är mycket nu...

 

Hälsningar

Thomas
Sajtvärd på Whisky och medarbetare på Järnbruk

Anmäl
2009-04-10 11:06 #6 av: JoSang

Lancashirejärn är det bästa man kan använda i en smedja vid smide av bruksföremål. För övrigt pågår det aktiviteter kring Ramnäs Bruk och det blir stor smidesdag och hantverksdag där 25 juli i år, med smeder och glasblåsare bl.a

Läs mer på Antracit.se

Ramnäs Smides & Hantverksdag 

 

Skrattande

Anmäl
2009-04-11 12:15 #7 av: Knirken1

Ett utmärkt besöksmål för de som funderar över Lancashire metoden är "Järnets dag i Karmansbo", på försommaren, nära Kolsva. (Googla på Karmansbo). Där visar man det mesta ang själva smältningen/hanteringen i själva Lancashire härden (en av några körs på riktigt!). Efter ett tag skjutsas järnbuten manuellt till en "bautastor" mumblingshammare med en gammadags riktig järnkärra, (men buten är i & för sig lite mindre än de var då det "begav sig"). Mumblingshammaren drivs av ett stort vattenhjul som står nästan inne i lokalen/smedjan, och mäktigare skådespel är svårt att finna.

Det dånar och vattnet sprutar om vattenjulet, medans det glödande järnet skvätter eldkvastar och rök. Efter ett tag när järnet fått önskad form så släpas det iväg (för hand!) på golvet till valsverksdelen bara några meter ifrån hammaren. Valsarna är från Smedjebacken/Morgårdshammar & levereradesunder vid mitten av 1800-talet(!!!) om jag inte fattade fel. De smörjdes "då" med sniglar som släpptes ner i för uppgiften avsedda hål/"smörjnipplar!" (Mördarsniglar!?).

Förr kom ju smörjmedlen från naturen på ett annat sätt (linolja, olja, sniglar mm) än vad vi är vana med idag (petrolium). Valsmaskineriet drivs via en jätteväxellåda som man "sällan" ser maken till, och kugghjulen snurrar helt öppet ( Rejält järnstaket runt om dessa jätte mekaniska don, tak och lov!). Järnbuten valsas så ner med början närmast "kraftmaskineriet i sin största dimension och vidare ner till mindre& mindre d.o, för att slutligen ute i valsmaskineriets "bortre ände"ca 5 m från ingående axeldelar vara endast som ett långt plattjärn om ca 10 x 50 mm, och ett mycket fint sådant!

De berättade där att man hade ev "lediga" bönder från omnejden som fick sitta ute på gården och banka (knepigt extaknäck!) på det valsade järnet så det skulle se mera handsmitt ut, då många kunder var misstänksamma mot den nya metoden med valsat stål/järn. Det var bättre om det såg handsmitt ut !!

Andra hade som jobb att leta sniglar som var feta och fina/lämpliga. Själva valsmaskineriet drivs numera av en rejält stor elmotor och via en kedja som knappast är lånad från en cykel om man så säger. Förr var även valsarna vattendrivna förståss.

Som sagt var är ett besök till denna "Järnets dag i Karmansbo" verkligen något för den som undrar det minsta över hur det gick till "då", och andra med. Det finns diverse litteratur i ämnet att köpa där också. Det serveras tidsenlig mat i "serveringen" där vid smedjan så som tex korngrynspudding & äkta lingonsylt & öl eller svagdricka & liknande kost.   MVH / Kn1

Anmäl
2009-04-11 23:39 #8 av: KingZap

#6, #7

Tack för tipsen, låter intressant och skulle vara kul att se. Får se om jag kan få tid över i sommar för att åka och titta.

Anmäl
2009-04-23 21:29 #9 av: IngvorJ

Intressant.

Jag kom "across" två Hempel namn, när jag fick tillträde till ett släktträd på nätet (som dock innehöll en hel del fel på Hempelsidan så jag är inte säker på detta heller..) som slutade sina liv i "Kronoberg, Lancashire, England".

1. Johan Christophersson Hempel född 4 juli 1720 Byarum sn Osbo ? län

    Död 18 mars 1792 Kronoberg Lancashire, England

2.Peter Christopher Salomonsson Hempel född 3 juni 1760 Hälleberga sn Uppvidinge Kron. län. Död 29 nov 1762 "Kronoberg, Lancashire, England

Jag funderade på detta ändå.Om det fanns någon koppling. Hittade till slut att Växjö är "twin town" med Lancaster . Började funderade på varför man väljer vissa städer som twin towns, om det är ett historiskt band eller bara en slump. Växjös twin Town i Tyskland är Schwerin, där bor det mängder av Hempel, 40.000 träffar på Google, medan t ex en större stad som Lubeck bara har 20.000 träffar. Växjös norska twin town är Ringerike med en stor koppargruva från 1675...

Är det några andra som finner kopplingar släktforskning/vänort? Eller ser jag bara något jag vill se?

Anmäl
2009-04-23 23:40 #10 av: CarpetDiem

Intressant, dessvärre har jag inte stött på detta. Men kanske någon annan vet?

Hälsningar

Thomas
Sajtvärd på Whisky och medarbetare på Järnbruk

Anmäl
2009-04-24 03:36 #11 av: IngvorJ

Kanske kan man lägga frågan som ett separat inlägg så folk ser det? Med typ "Vänort-släktforskning=sant?" som rubrik..

Anmäl
2009-04-24 11:18 #12 av: CarpetDiem

Absolut!

Gör det. Detta är så intressant så det kommer säkert till en massa folk med samma tankar som man kan dela ideer med.

 

Hälsningar

Thomas
Sajtvärd på Whisky och medarbetare på Järnbruk

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.