2009-03-26 18:28 #0 av: Hirit

Efter de Ron

Innan de Ron gick i konkurs hade alla tillgångar och rättigheter troligtvis överförts till landshövding Dahlström och övriga delägare i bolaget före de Rons konkurs, dessa i sin tur överförde de båda bruken på bruksägaren och fordringsägaren Abraham Oldensburg, som innan varit bosatt i Karlstad. Han bosatte sig i Åflohammars herrgård.

Även för honom gick affärerna dåligt och han försattes i konkurs 1850, men det berodde nog inte enbart på verksamheten här i Jämtland, han hade innan flytten hit investerat stora summor på silver och koppargruvor i Värmland.

Landsekreteraren Ander Jakob Thomé som var en av de större fordringsägarna tog över de båda bruken och i handlingar från 1851 titulerades han som bruksdisponent och han var känd som en duglig och uppslagsrik industriman.

Under Thomés tid så förvaltades de båda bruken av J.O. Hammar som var inspektor, han blev så småningom ägare, då Thomé gick i konkurs 1861 efter att ha satsat pengar i kommunikationer och nydaningar på andra håll inom länet.

Men det gick det gick lika illa för Brukspatron Hammar som försattes i konkurs 1869 av bruksägarnas hypoteksförening och Jämtlands läns sparbank. Han var född i Landskrona och dog i Rönnöfors den 25 januari 1883

Men Brukspatron Hammar var den som stannade längst i Rönnöfors och under hans tid så hade bruket sin bästa period, då alla anställda arbetade idogt från morgon till kväll.

Även driften vid Åflo tog slut och den siste bland smederna där var manufaktursmeden Carl Hammarberg.

Vid Hammars konkurs värderades Rönnöfors bruk till 40 000 kronor och Åflohammars bruk till 5 000 kronor.

Under Hammars konkurstid som varade ända till 1872, så verkade som om fordringsägarna hade hållit driften igång i väntan på att någon annan skulle driva den vidare.

Som sista brukspatron tjänstgjorde Carl Axel Spjuth som var född i Hjorthed, Kalmars län, han flyttade till Rönnöfors 1875 i december och hade dessförinnan varit verksam vid Huså gruva i Kall socken. 1883 flyttade han med sin familj till Hedvig Eleanoras fs. I Stockholm.

Även Rönnöfors bruk kom att säljas det vidare till Heffners trävarubolag, vilket sålde det vidare till Wiftavarfs bolag som ägde domänen vid bokens tryckning 1957.