2009-03-26 18:23 #0 av: Hirit

Redan innan Karl Ferdinand de Ron kom till Offerdal, så ska det ha bildats ett bolag, enligt ett sockenstämmoprotokoll från 7 juni 1833 där församlingen blir tillfrågad av Landshövdingen Törne, om den kunde förbinda sig att leverera viss mycket kol till något av järnbruken ifall det skulle byggas något.

Församlingen var villig till detta, men det verkar inte som detta roddes iland vid den tidpunkten, men däremot så var det möjligt att detta gav en impuls att senare starta en bruksrörelse vid Åflohammar sex år senare, då tanken hade tagit en fastare form.

Den äldsta handlingen som tycks röra Åflohammars bruk är ett utslag från 1839 från Kungl. Maj:ts och Rikets Bergs College, enligt landsfiskal Kjellssons anteckningar, där byggmästare D. Andersson och hans kompanjoner fick tillåtelse att bygga en ugn på sina ägor i Åflo by, för att tillgodogöra myrmalmen samt en vattenslägga och spikhammare med ässja av lämpliga proportioner. Detta för att tillverka olika järnmanufakturer för eget och andras behov.

Bonden Olof Olofsson i Åflo var antagligen en av intressenterna i detta första bolag, då han vid den nya bolagsbildningen 1844 sålde en fjärdedel i Åflohammars bruksanläggning.

Det nya bolaget bildades av fyra Alsenbor - Alsen är grannsocken till Offerdal - Per Persson i Hov och hans bror Lars Persson i Landverk, dessa räknades vid den här tiden som förmögna män, samt Erik Nilsson i Östbacken (senare riksdagsman) och Halvar Persson i Valne.

Dessa herrar hade gjort otaliga affärsresor söderut och också besökt järn och bergsbruk, där de hämtat inspiration och idéer till hur de skulle anlägga ett bruk i hembygden.

Men eftersom det inom Alsen socken inte fanns någon lämplig plats för ett sådant bruk, så föll valet på Åflohammar, där det fanns ett lämpligt ställe vid Åfloån.

Vid tinget på Berge gästgiverigård i Alsen år 1844 träffades en överenskommelse mellan Åflo Intressenter och den 2 Maj 1844 blev Karl Ferdinand chef för det nya bolaget, enligt ett kontrakt som skrevs.

Bolagsägarna upplät hälften av det planerade bolaget till K.F. de Ron utan att denne behövde betala någon avgift och han fick oinskränkt rätt att förvalta bolaget enligt bästa förmåga, med undantag att de övriga i bolaget skulle vara med och fatta beslut vid större affärer.

Han behövde ej heller betala halva andelen av de 3000 riksdalerna som bruket skulle kosta att anlägga först efteråtnär detta kapital hade förbrukats, skulle han vara med och bidra till omkostnader för bruket och driften.

Detta kan troligtvis ha berott på att han skulle överlåta en mutsedel för en gruba omkring 1 ½ mil nordväst från Rännön(Rönnöfors) vid Örnstolsån där gruvdriften hade börjat några år tidigare och där malmen bröts.

Uppförande herrgården och bostäderna beräknades att kosta 1 200 riksdaler.

Förhoppningarna för brukets möjligheter i Åflohammar var stora inför framtiden och vid ett sammanträde där K.F. de Ron kanske var en drivande kraft, beslöt man att bygga ett större järnbruk i Rönnöfors och de Ron fick tillåtelse genom Kung. Maj:ts den 19 december 1845 att uppföra nödvändiga byggnader för rörelsens å Brännbodarnas hemman.

Genom att flytta bruket från Åflohammar, de ca 3 - 3,5 milen till Rönnöfors så skulle det bli närmare till malmfyndigheterna och därmed skulle fraktkostnaderna också bli billigare.

Åflohammar skulle inrikta sig på manufaktursmide och ta järnet från Rönnöfors.

K.F. de Ron som var betrodd bland penningmännen, hade förutom lån från bergscollegiet även lånat pengar hos dessa samt skaffat flera nya bolagsmän.

Bolaget skulle heta Rönnöfors och Åflohammars bruks bolag. Förutom bostäder för arbetarna byggdes ännu en herrgård, där familjen de Ron förmodligen vistades ibland.